Min ängel

Några dagar in i vipassanakursen börjar man med att ”sitta med fast beslutsamhet” i en timme tre gånger om dagen. Det innebär att man inte ändrar ställning eller öppnar ögonen på hela timmen. I början var detta en väldig kraftansträngning, puh! Jag var svettig efteråt! En av de första gångerna öppnade jag ögonen när timmen var över, och min blick föll på en kvinna som satt vänd så att jag såg hennes ansikte i profil. Hon hade inte rört på kroppen ännu, som vi andra som långsamt sträckte ut våra stela ben och rörde på smärtande ryggar. Nej, hon satt fortfarande alldeles, alldeles stilla med slutna ögon och ett leende på läpparna. Så vacker och fridfull hon såg ut. Men hur är det möjligt, tänkte jag. Hon har hittat något som jag inte har. Vad det än är, så vill jag få uppleva det.
Efter nästa meditation öppnade jag ögonen och såg på henne igen. Samma stillhet, samma leende. Wow.
Sedan var hon borta. Jag såg henne inte mer. Hon måste ha varit där i en dag bara. (Det kan man om man har tagit en 10-dagarskurs tidigare.) Hon blev lite utav en ängel för mig. En ängel som sa: ”Det är möjligt”.

Innan jag visste ordet av det, satt jag själv kvar i stillheten efter att timmen var över. Kanske anades ett leende på mina läppar. I alla fall var min kropp ett leende. Och mer än så. Jag kunde känna fysiskt hur jag vibrerade. Vibrationer av välvilja, glädje och kärlek.

Tack min ängel, som visade mig vad som är möjligt!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s