Ädelt tal och nya vänner

Jag åkte ju för att serva en vipssanakurs på Dhamma Sobhana.
Tänkte skriva lite om det.

Jag satt min första vipassanakurs i månadsskiftet mars/april, och bara en månad senare åkte jag dit igen. Den första kursen förändrade mitt liv totalt. Och jag anade inte att detta nästa tillfälle skulle bli precis lika omvälvande, fast på ett annat sätt.

När bussen rullade in på grusplanen utanför meditationscentret slog det mig att jag hade varit där hela tiden sedan den första kursen. Det var inte en tanke, utan mer som en insikt. Ett faktum. Någon del av mig fanns kvar där och väntade på att resten av mitt jag skulle komma tillbaka. Det låter kanske som en metafor, men jag menar det bokstavligt. Och jag tänkte ungefär att jaha, det är kanske därför jag åkte hit igen.

Jag servade som kock. Passade ju utmärkt eftersom jag älskar att laga mat! Vi var sex personer som hade ansvar för matlagning och att ställa i ordning matsalarna.

När man sitter en kurs iakttar man ädel tystnad. Men som servare iakttar man i stället ädelt tal, eftersom det vore väldigt opraktiskt att inte prata med de andra servarna. Ädelt tal innebär att man talar sanning, att man säger sådant som är till hjälp för den man säger det till och att man säger det som är nödvändigt. Alltså inget ljug, gnäll eller onödigt pladder. Och det innebär också såklart att våga säga det som är nödvändigt, men kanske inte så bekvämt.
Detta var en utmaning kan jag säga. För vad är egentligen nödvändigt att säga?

Jag blev påtagligt medveten om att allt det där som jag säger bara för att säga något, tänk vad mycket energi det tar.

Och också att det mesta vi pratar om, handlar antingen om dåtid eller framtid. Vad man har gjort, vad man planerar att göra. Det kan ju såklart vara både intressant och nödvändigt, men faktum är att det tar mig bort från nuet. Vad ska man prata om, om man pratar om det som är just nu? ”Kolla, en tallrik.” Eller? Det finns inte alls lika mycket att säga när man fokuserar på nuet.

Att iaktta ädelt tal var nästan som att meditera tillsammans med andra. Vi arbetade på i köket, lagade mat till nittio personer varje dag. Det var mycket att göra, men oj, vad effektiva vi var. Fast utan stress. Vi bestämde oss för att i stort sett bara prata om jobbet vi utförde, under tiden vi arbetade. Jag hade aldrig trott att man kan komma så nära andra människor på det sättet. När vi inte pratade så mycket var det som om man kunde förnimma varje människas speciella energi, och vi kom nära varandra på ett helt annat plan än intellektets och ordens. Jag kände att jag var mig själv. Den version av mig som är avskalad, lugn, enkel, ärlig, rak. Den version av mig som alltid finns där, men ofta blir suddig av rädslor och oro.
Jag har aldrig upplevt något liknande. En så fin kontakt till mig själv och till de andra. När jag i efterhand har mailat och pratat med några av de andra, förstår jag att de upplevde samma sak.

Tiden mellan min första och min andra kurs var fantastisk men också förvirrande. Jag kände att jag tagit ett stort kliv in i något nytt, och att jag saknade vänner, förutom min pojkvän, att dela detta nya med. Jag önskade mig nya vänner. Och ni vet ju vad som händer när man önskar sig något, eller hur? Hela universum ställer in sig på önskningens vibration, och sänder det som matchar den.

Den sista dagen på kursen var jag ledsen över att lämna mina nya vänner, som bor utspridda i de nordiska länderna. Men Santiago sa: ”Don’t worry. You will attract new friends to your life. It’s the law of attraction, you know.”
Just det.

Just det.

En av de andra servarna är finsk, och han var där med sin flickvän, som satt kursen. Jag skulle ju till Helsingfors bara två veckor senare, så vi bestämde oss för att ses där. Det var sååå fint! Två nya vänner som är intresserade av meditation, andlighet, rawfood och allt som jag är intresserad av, fast på ett annat sätt så att man kan sitta och prata om livet i timmar i den finska ljusa sommarnatten och lära sig nya saker och bli inspirerad och känna gemenskap. Wow.
Och som grädde på moset: Jag undervisade en workshop på en festival på Teaterakademien tillsammans med en ljudkonstnär som jag arbetat mycket med. Han hade också bjudit in en tysk dansare, som bor i Helsingfors, att undervisa tillsammans med oss. Jag hade aldrig träffat henne, men när vi sågs sa det ”klick”. Hon tog mig med på en flera timmar lång promenad, genom stan, in i det tysta kapellet, genom kyrkogården, ut till havet… hon är såklart också vipassanameditatör och nu ska vi göra ett dansprojket tillsammans.

Aaahhhhh… jag är så tacksam.
Så glad.


6 kommentarer on “Ädelt tal och nya vänner”

  1. Milea skriver:

    Wow! Ädelt tal – det känns som nåt jag vill testa!

  2. Linnéa skriver:

    Wow. Du förmedlar så fantastiskt att det skär igenom allt och ger mig gåshud och tårar i ögonen. Du är på så rätt väg, vilken enorm upplevelse och känsla. Wow. Det är allt jag har att säga.

    • Vad glad jag blir, för jag har verkligen velat skriva om detta i lång tid, men inte vetat hur jag ska få ur mig det med ord som kan göra upplevelsen rättvisa. Men så bestämde jag mig för att bara skriva fritt och låta det bli som det blev.
      Kram!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s