Mein Fell

På tisdag har jag premiär på ett dansstycke jag arbetat med under hösten, Mein Fell (Min päls). Jag har jobbat med en koreograf och tillsammans har vi skapat en soloföreställning där jag dansar.

flyer mein fell

Steffi, koreografen, hade som ingångsidé att hon ville arbeta med huden. Huden som definierar oss, som fungerar som gränsen mellan oss och resten av världen. Å ena sidan en tydlig gräns, men å andra sidan bara ett elastiskt, föränderlig hölje, ett levande organ i ständig förändring, celler som uppstår och försvinner, uppstår och försvinner.

Vi arbetade med huden och hår som inspiration till rörelsekvaliteter. Så småningom kom vi fram till några olika som var tydliga;

hår som växer på huden,
långt, tungt, hängande hår som har en rytm,
tung luft runt omkring huden som ger motstånd i rörelsen.

Sedan kom det också att handla mer om känslorelaterade kvaliteter, hur de tar sig uttryck i kroppen, att förlora något/någon, att kyssa, att se, att bli sedd, att kämpa, att tyngas, att förvandlas, att expandera, att flyta.

Steffi skrev en text under de veckor i september då vi hade en paus i arbetet och jag var i Sverige.
Den handlar om en sjö som ligger tyst. Fylld av något, men omöjligt att säga vad.
Och ett andetag. Ett andetag som sjunker till botten av sjön. Jag är det andetaget.
Andetaget bär på en ton, en klang som är på en frekvens som inte kan höras. Något rör vid andetagets läppar. En kyss. En kyss som fyller en, vänder en ut och in, sträcker ut, vrider ut. Sjön expanderar, flyter ut över land. Det finns ingenting som inte är sjön.
Plötsligt är hela sjön fylld av munnar och ögon. Överallt munnar, överallt ögon. Det går inte att röra sig utan att bli kysst, utan att bli sedd. Hela tiden kysst, hela tiden sedd. Det är spännande, en lek. Men samtidigt… det går inte att värja sig, det blir för mycket, och tillslut faller faller faller alla ögon och munnar till botten av sjön. Allt är förlorat.

Så börjar stycket. Men jag ska inte avslöja slutet…

Vi kom fram till att jag ska vara naken på scenen. Inte som en provokation á la 60/70-tals performance art, utan för att visa sårbarheten, huden, kvinnan/djuret/människan/varelsen.

Vi testade också att dansa i sand (på en volleybollplan i en park) och tänkte först ha sand på golvet på scenen. Men så en dag sa Steffi: ”Hur skulle det vara om det var hår i stället?” En briljant idé.
Så scendesignern har gått runt till Berlins frisörsalonger och fått deras hår.

Vi skapade en sjö av hår på scengolvet. Där dansar jag.

Steffi har en mentor som kommer och tittar ibland och ger feedback. I början av processen (när vi arbetade med rörelsekvaliteter och huden) frågade hon ”vad vill du säga med detta?”
Jag och Steffi pratade om det. Och jag sa att ”jag vet inte ännu” också kan vara ett svar på frågan. Det är inte så ofta man kan veta varför man gör något innan man har gjort det. Efteråt kan man se tillbaka och förstå.

Nu ser jag tillbaka och förstår. Och jag skulle kunna förklara, men det känns inte längre nödvändigt att förklara. När man inte vet kan man inte förklara. När man vet känns det inte nödvändigt att förklara.

Allt som vi arbetat med, alla bilder, ord, tankar, känslor. De kommer från oss två, våra liv.
En dag kände jag ett så enormt motstånd till att gå in i stycket igen, som att jag måste ta mig in i och igenom något som jag egentligen lagt bakom mig. Då lärde jag mig något väldigt viktigt. Att vara tom. Att låta stycket tala för sig själv. Att lita på att allt finns där, att det finns i min hud. Att ge plats.
Jag brukar alltid tänka att det låter så konstigt när författare beskriver hur deras romankaraktärer börjar styra och ställa och bestämmer hur boken ska skrivas. Men jag förstår nu.
Kanske är det en konstnärs viktigaste uppgift att förmå att ta et steg åt sidan.

Det handlar inte om mina känslor. Det handlar om att jag skapar ett rum. Ett rum som publiken får fylla med det som är deras. En plats där de kan upptäcka något om sig själva. Det är det som är konst. Det är därför konsten är så viktig i samhället. Den fungerar på samma sätt som meditation.
Att skapa ett utrymme där det går att se sig själv.

Jag läste i en yogabok efter yogaklassen häromdagen, och hittade detta citat:

”If the flute is clogged,
no music can be played.
When it is empty,
beautiful music can come through it.”

Kanske är det så med hela livet. Om vi låter det finnas tomhet kan livet själv ta plats. Det handlar inte bara om att skapa våra liv. Det handlar lika mycket om att skapa plats.


3 kommentarer on “Mein Fell”

  1. Anna skriver:

    Oj vad fint!
    Detta du skriver.
    Alltihop är så vackert. Jag önskar jag också var I föreställningen OCH fick se den.
    Kloka ord du skriver och du gör det så vackert. Dina ord berör mig.
    Massor av tack! Jag tar det med mig.
    Hoppas du/ni får manga härliga föreställningar med denna uppsättning framför er.
    Tack igen!
    Kram från Anna

    • Tack!!!!! Tack för din fina kommentar. Jag tycker också att det känns vackert, att jag faktiskt kunde sätta ord på och komma lite närmre att förstå varför jag vill skapa konst. Tack själv för att du vill ta del av det🙂
      Ja, jag ser fram emot att få ta den till scenen nästa vecka🙂
      Kramar

  2. […] mitt tidigare inlägg om dansen. Häromdagen lyssnade jag på ett sommarprat av konstnären Cecilia Edefalk. Hon […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s