När kärleken knackar på

Jag och Andreas sitter i bilen på väg tillbaka till meditationscentret. Plötsligt hör jag mig själv, i ett ögonblick av total ärlighet, säga: ”Jag tror inte att jag är redo för att ha ett förhållande. Jag vill inte bete mig såhär.”
I samma sekund säger något inom mig ”Nejnejnej, herregud vad säger du, tyst med dig det är klart jag är redo, det är klart det ska vara vi, vi älskar ju varann och allt är ju bra, allt är ju bra!!!! Vad håller du på med?” och Andreas säger i någon slags utandning:

”Stina. Jag är inte heller redo.”

 

Va?

 

 

 

 

Så that’s it?

Men… jaha…

Aj! En sån smärta i solar plexus, ajajaj. Gud, vad har jag gjort?
Samtidigt vet jag att nu finns ingen återvändo, det är som en fördämning som öppnats och en flod forsar fram. Det finns inget att göra, inget jag säger skulle kunna stoppa den. Jag vet det. Tillbaka i flowet.

Jag inser att jag inte är särskilt rädd för att vara ensam. Men jag är så extremt rädd för uppbrott… separationsångest big time.

Några dagar senare pratar vi. Andreas säger: ”Gå in i känslan av att förlora någon som du tycker väldigt väldigt mycket om. Gör det nu, när du är här på centret. Du har några dagar på dig innan du åker till Berlin.”
Men en klump i halsen och tårarna brännande i ögonen svarar jag med världens minsta röst ”Ja. Okej. Tack.” Jag vet att han har rätt.

Nästa morgon gör jag mig redo. Okej ångesten, nu tänker jag se dig i vitögat, bara så du vet. Jag tänker möta dig, se dig, och inte reagera på dig. Jag stålsätter mig, detta kommer att göra ont. Något suger tag i magen. Aj. Och sen: Tjoff. Som att luften går ur. Något släpper taget. Följt av en skön känsla i hela kroppen. Va!? Jag fattar ingenting. Sen kommer insikten någonstans ifrån:

Jag har aldrig haft något.

Jag kan inte förlora något eftersom jag aldrig någonsin haft något. Eller någon. Det är inte den jag håller fast vid jag behöver släppa taget om, utan själva fasthållandet. Vanan att klänga mig kvar, hålla fast, är så stark. Släppa taget om fasthållandet. Det är det enda jag behöver göra.

Några dagar senare får jag en konstig känsla i kroppen. Jag vet inte vad det är, så jag går in på mitt rum, sätter mig på sängen och sluter ögonen. Efter ett tag säger något inom mig: Jag vill inte åka till Berlin. En annan röst svarar: Va? Men jag borde ju vilja! Men jag vill inte! Men jag borde vilja! Men jag vill inte! Men jag borde… och så håller de på ett tag. Jag vet vad det enda jag kan göra är. Att för en gångs skull lyssna på rösten som säger vad jag vill, inte vad jag borde vilja. Jag inser hur mycket jag styrts av den där andra rösten. Men nu får det vara slut med det. Jag känner mig som i trans… nästa dag är det meningen att jag ska ta bussen till Landvetter och sätta mig på ett plan till Berlin. En vecka, föreställningar varje dag. Bra jobb. Sen vidare till Bryssel och fler föreställningar där. Men nej… det blir inget.

Så vad ska jag göra nu?
De senaste dagarna har jag gått promenader i området runt centret. Tittat på alla söta små hus och drömt om hur jag själv ska bo… ett litet hus, gammaldags, med vedspis. Men ändå rinnande vatten och så. Trädgård att odla i. Helst nära Vättern, sjön som jag är totalt förälskad i, som alltid får mig att känna mig som hemma. Plötsligt, när jag sitter där på sängen, kommer jag på det. Morfars sommarstuga! Det är nästan så att jag slår mig för pannan. Att jag inte sett det som finns mitt framför näsan på mig! Morfar har en stuga, på andra sidan Vättern, en bit söder om Hjo. Med vedspis. Öppen spis. Rinnande vatten, till och med dusch. Trädgård och äppelträd och såklart med utsikt över Vättern, som ligger kanske ett par hundra meter från tomten. Klart jag ska åka dit.

Nästa morgon skriver jag och ställer in jobben. Sätter mig på bussen till Jönköping, men åker inte vidare till flygplatsen. Känner mig lite speedad och hemlighetsfull.

I Jönköping träffar jag mamma. Vi försöker nå varandra men det är som att vi famlar i mörker, förbi varann. Det känns svårt och jobbigt och jag försöker förklara men det fungerar inte.

Sedan träffar jag Elena, en ängel som trillat ned på jorden i form av en liten 19-årig tjej. Den äldsta själ jag mött, fast i en ung skepnad. Hennes blick är så ren att det nästan gör ont. Vi träffades på centret för någon vecka sedan och jag blev helt tagen. Varje gång jag ser in i hennes ögon börjar jag gråta. Jag frågar vad jag ska göra. Hon säger ”You just have to love her.” ”Just love her.”
Och jag vill det. Jag vill verkligen älska mamma. Och Andreas. Hur ska jag älska honom nu? Ovillkorlig kärlek… utan att förvänta sig något tillbaka. Det är så jag vill älska men jag vet inte om jag kan. Jag kanske inte ens vet vad kärlek är.
Precis då kommer låten ”I wanna know what love is” ur högtalarna på caféet där vi sitter. Jaja, okej, ett tecken.

Elena säger ”Unconditional love. You don’t know what it is. It is just two words right now. ”Unconditional” and ”love”. You will figure it out. Go there with a strong intention and you will get the answer.
Okej, jag bestämmer mig för att åka till stugan med intentionen att förstå ovillkorlig kärlek.

Jag går och handlar mat för en vecka, tar bussen norrut, får lift med busschauffören sista biten efter att hon slutat sitt pass.

Jag kommer fram till stugan ganska sent. Det är svinkallt. Jag bär ut en madrass och täcken framför den öppna spisen, sitter där och ser in i lågorna och äter stekta ägg och knäckebröd. Det är tyst. Jag är helt ensam. Och jag känner mig lycklig. Jag vet att jag följt mitt hjärta och jag vet att jag är precis där jag ska vara. Jag somnar framför brasan och vaknar till och eldar ett par gånger under natten.
Nästa morgon ringer jag till morfar och säger att jag är där, och skriver ett meddelande till pappa, så att de inte ska oroa sig. Sedan stänger jag av telefonen. Nu är det bara jag.
Jag eldar, mediterar och går ner till sjön och ser ut över vattnet. Tänker en del, tänker mest på att släppa taget om allt och alla, men försöker att inte tänka för mycket. Jag försöker känna hur kärlek känns. Jag vet inte riktigt hur det går. Grannen kommer och tittar till mig en dag. Frågar om jag behöver något. Men det gör jag ju inte. Bara… lugn och ro. Han tror nog att jag blivit tokig. Konstigt, alla verkar tro att jag är från vettet… själv har jag aldrig känt mig mer vettig.

Efter tre dagar knackar det på dörren.
Därute står pappa.
Pappa.
Jag blir glad och ledsen på en gång.
Han vill bara höra hur jag mår.

Vi sätter oss i soffan och pratar. Jag känner mig så sårbar, som att någon kommer in mitt under pågående sinnesoperation och jag är liksom inte… klar än. Men det är fint ändå. Och kanske är det viktigt ibland att inte behöva vara klar. Pappa frågar vad jag vill göra nu. Jag försöker förklara att det finns massa saker jag skulle vilja göra men framför allt vill jag följa flowet. Han säger inte så mycket men jag känner att han förstår.
Vi åker till Hjo och äter lunch. Sen lämnar pappa av mig i stugan och åker tillbaka till jobbet.

Jag tar plats framför brasan igen. Sluter ögonen.
Just det ja. Jag sökte efter villkorslös kärlek. Och så kom den och knackade på min dörr.
Jag slår på telefonen. Det kommer ett meddelande från mamma, skickat för ett par dagar sedan:
”Hej! Vill bara säga att jag älskar dig och det
kommer jag alltid att göra, den känslan
kan inte gå över. Ha det fint Stina! Vi hörs
framöver. Kramar från din mamma”

Och jag fattar. Jag fattar verkligen. Detta är villkorslös kärlek. Den fanns så nära att jag var tvungen att åka bort för att kunna se den.
Och var hittar man ren kärlek, om inte hos sina föräldrar? Det är ju uppenbart.

En annan sak som min skyddsängel Elena sa, där på fiket var att egot forsätter att mala samma gamla visa om och om igen. Vi berättar samma story, och hamnar därför i samma slags situationer gång på gång. Kanske med olika personer, olika miljöer, olika rekvisita. Men de flesta av oss upprepar samma saker genom livet. För att bli fri måste man sluta berätta samma story för sig själv.
Och jag tar ett fast beslut där och då:

Jag slutar berätta storyn om mitt förflutna.
Nu.
Punkt.

Från och med nu:

Jag har en pappa som älskar mig villkorslöst.
Jag har en mamma som älskar mig villkorslöst.
Jag älskar dem båda villkorslöst.
Punkt.

Jag tänker på något Björn Lindeblad sa.
Man får veta
det man behöver veta
när man behöver veta det.
Inte förr.

Nähä.

Nästa dag går jag över fälten, kryper under taggtrådar, pratar med träden och studerar harars spår i snön. Jag känner mig… klar. Jag vill åka hem till Jönköping. Eller var det något mer…? Behöver jag stanna längre i tystnaden och ensamheten? Är jag verkligen klar? Men så inser jag att man blir ju aldrig klar. Eller, ja det kan i alla fall ta väldigt många liv att bli det. Och jag vet att jag har ganska långt dit. Men det gör inget. Det är som det är. Jag är på väg, och det är det som är det viktiga.


16 kommentarer on “När kärleken knackar på”

  1. lmwa skriver:

    Åh vilken härlig morgonläsning. Älskar dina inlägg. Du skapar funderingar, bekräftar funderingar och inspirerar. Tack! Fin söndag till dig!

  2. Ida D skriver:

    Åh, alltså, jag blir så glad av att läsa det du skriver. Tack för att du skriver dem, dina blogginlägg.

  3. johanna skriver:

    TACK!❤

  4. Milea skriver:

    Jag ÄLSKAR det här inlägget på så många plan. Tack för att du delar det! Kramar!

  5. felicia skriver:

    alltid lika fint att läsa det du skriver. så insiktsfullt men lugnt. tack! (och jag kommer ju från hjo! det är roligt att du är runt i mina gamla trakter. älskar också den där stora sjön villkorslöst <3)

  6. sara skriver:

    hittade hit via mileas blogg – tack för fantastisk läsning!❤

  7. Mia skriver:

    Blir riktigt glad över att jag hittat din blogg. Så vackra insiktsfulla texter blandat med härliga tips.❤

  8. Rasha skriver:

    det är fantastiskt att du har börjat dela med dig av ditt skrivande igen!

  9. Tack för era gulliga kommentarer!!!
    Önskar er en fin dag🙂

  10. Sofia Elfrida skriver:

    Underbart och inspirerande inlägg. Så inspirerande.
    Är nog inte riktigt där än, för rädd. (Egot iaf)… Hmm..
    Funderar på Vipassana kurs men vågar inte än.. Kanske i sommar. Vår, höst. Detta år iaf.

  11. Jeanette Carleson skriver:

    Hej vackra…..Det var så intressant…jag försökte skicka iväg mitt inlägg 3 ggr när jag läste detta men det gick inte….accepterade…får se om det går vägen nu istället..:) Vad jag ville säga var att vi är på så lik resa (igen..?:)…jag känner igen mig i dina fotspår å ler….för jag vet att du kommer att hitta din väg. du är på din väg. Å jag är där. fast här. Jag älskar å läsa å ta del av dina tankar å upplvelser❤ Tack..:D Skickar kärlek och frid på din resa…..:)❤

  12. Janni skriver:

    Hej, jag råkade snubbla in här och blev helt tagen av din text. Så otroligt vackert beskrivet! Jag känner igen mig. Tack för ett fint inlägg!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s