Döden

När man långtidsservar på vipassanacentret ligger fokus på att just serva, men man har även möjlighet att sitta en kurs ungefär var tredje månad. För ett par veckor sedan var det dags för mig att igen gå in i tystnaden och fokusera inåt i tio dagar.

En dag när jag satt i meditationssalen kom det till mig: ”Alla här inne ska dö.” Alla som sitter här och mediterar ska faktiskt dö. De 80 män och kvinnor som kommit hit för att lära sig vipassana ska dö. Diana och Per, lärarna på kursen, som ger mig så mycket inspiration och styrka, de ska också dö. De som servar på kursen, som ser till att det finns mat till mig så att jag kan fokusera på meditationen, som ser till att det är rent och fint och att jag har allt jag behöver under de här tio dagarna… de ska också dö. Louise, som har blivit som en syster för mig, ska dö. Och naturligtvis ska jag själv dö.

Det var som om jag kunde förstå, och kanske även acceptera, det på ett djupare plan än förut. Och jag fick känslan av hur oerhört kort tid ett liv är, när man ser det i ett större perspektiv, alla de oändligt många liv som ska levas, alla de oändligt många liv som levts… i universums ogreppbara oändlighet är detta livet bara som ett ögonblick, som att någon knäpper med fingrarna och hela livet passerat förbi.

Detta ögonblick, i en meditationssal i ett hus på en gård i ett landskap i ett land i en värld… det är så kort och det är så förgängligt.

För att leva nära livet måste vi leva nära döden. Det är oundvikligt.
Vi ska alla dö.

När kursen var slut och jag satte på min telefon fick jag ett meddelande från mamma att min morfar blivit väldigt sjuk.
När jag pratat med mamma frågade Diana, meditationsläraren, hur det var med morfar. Jag sa ”Ja, det är inte så bra, men han kommer inte att dö.”
”Inte just nu.” Svarade Diana.
Nej, just det, det är klart han kommer att dö, förr eller senare, rättade jag mig själv i tanken.

Diana sa: ”Det enda du kan göra är att göra det bästa av den tiden som du får med din morfar. Och med alla andra som står dig nära.”

Och så är det ju verkligen. Vi kan inte veta hur långt vi har kvar. Det är omöjligt. Men vi kan göra något bra av den tid vi fått.


2 kommentarer on “Döden”

  1. allthandlaromdig skriver:

    Den du är kan aldrig dö. Själen tittar ned hit då och då, dock…😉 tills den tröttnar…

    • …fast jag tror inte att det finns något jag eller någon själ🙂 Jag tror att det enda som håller mig kvar på jorden är att jag inte är fri från alla mina negativa vanemönster. När den dagen kommer (förmodligen om många liv), när ”jag” är helt befriad och upplyst, då kan jag sluta återfödas.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s